Ingenting är som längtans tider och längtan efter en fullformatskamera kan inspirera och frustrera. Stina Bjurström (Stina Stockholm på Flickr) gästbloggar om sin längtan efter Canon EOS 5D Mark II. Hon skriver på bloggen Mer än tusen ord och har startat en Flickrgrupp med samma namn för att bli inspirerad och inspirera andra att utveckla sitt foto.
Text och Bild: Stina Bjurström.
Jag går i längtans tider. Den 4 november förra året tog jag steget. Jag gick in i fotoaffären och beställde en fullformatskamera, en Canon EOS 5d Mark II. Resan fram till det här beslutet var mycket längre än så, dock. Redan förra årsskiftet började jag bli sugen på att skaffa en fullformatskamera, så det var inget impulsköp direkt. Då bedömde jag att nackdelarna (för mig) att var större än fördelarna, så det blev en 40D i stället, som fick ersätta en 350D.
Vad är det då som gjort att jag slutligen bestämt mig för att ta klivet? Det är ju trots allt ganska mycket pengar jag kommer att spendera på nåt som är en hobby, och som jag inte kommer att tjäna några pengar på. För fotoentusiasten är det kanske inte så konstigt, men även här stöter man på en hel del som tycker att det duger bra nog med en 40d.
För mig har det varit själva tanken på fullformatet som lockat mest. Att få komma tillbaka till att en 50 mm faktiskt är en 50 mm och inte 80 mm. Det blir som på den gamla (kanske inte så) goda filmtiden. Det finns de som säger att det är helt onödigt med så många megapixlar, och så stora bilder, men då glömmer man nog att man kan behöva beskära en bild ganska hårt ibland, och då kommer det stora formatet kanske att vara räddningen.
Det jag saknar allra jag mest med min 40 d, är dock att kunna fotografera i situationer där man inte har särskilt mycket ljus. Här har det visat sig att 5D:n presterar extremt bra, om man får tro allt man läser och hör. Iso 1600 på min 40D blir nästan aldrig bra (se bilden här till höger). De bilder jag sett från 5D:n tagna med iso 1600 ser ut som iso 400 gör på min 40D. Den här ljuskänsligheten kommer att komma väl till pass vid de eventfotograferingar som jag gör då och då, dvs möten och bröllop mm. Senast på Sats inspirationsdag (se bilden ovan och utsnittet till höger i artikeln) vet jag att jag skulle fått betydligt mindre brus med 5D:n. Just den här typen av fotografering i befintligt ljus gör jag tillräckligt ofta för att motivera bytet.
För övrigt menar Magnus Fröderberg på Kamera och Bild att bildkvalliteten hos 5D:n till och med överträffar proffsmonstret 1Ds mark III.
Vad gäller bildkvallitet så väntar jag mig inga mirakel. Kanske lite mer tryck i färgerna och lite mer stuns i bilderna. Om det här i sin tur innebär att jag behöver spendera mindre tid med bildbehandling kommer jag inte direkt att bli olycklig.
Jag ser även fram emot en extremt ljusstark sökare. När synen bara blir sämre för varje år känns detta bara mer och mer prioriterat. Den superhögupplösta LCD-skärmen på baksidan kommer att ge betydligt bättre uppfattning om en bild är skarp eller inte redan på fältet, så att man har en chans att ta om. Den stabilare vädertätningen är ytterligare ett plus.
Nackdelar då? Finns såklart såna också. 21 megapixlar kommer att innebära gigantiska filer, jag kommer att behöva större CF-kort och ännu mer hårddisk. Gåvan som fortsätter att ge, alltså. Canon EOS 5D mkII är inte direkt en sportfotografikamera med sina 4 bilder per sekund, men det är definitivt inget som stör mig.
När jag sen lyssnar på Derrick Storys fälttest av 5D:n i svåra ljusförhållanden i ett avsnitt av hans podcast ”the Digital Story” (mp3-fil) så känner jag mig rätt nöjd med mitt beslut.
Bilderna i artikeln tycker jag mycket om, men som jag vet skulle blivit mycket vassare med en 5d mkII. Bilden från Satsinspirationsdag har känsla, men alldeles för mycket brus för min smak. För att komma till rätta med bruset i kafébilden har jag använt Noice Ninja och därmed har en hel del av detaljerna försvunnit. Det ger bilden en lite overklig känsla, som man kan gilla eller ogilla. Jag lutar åt det senare.