Att bli skol- och förskolefotograf är något som får många fotografer att rysa. Ett rutinjobb där man till på köpet ska få en hel bunt bångstyriga ungar att se glada ut, huvaligen. Nej, det är sannerligen inte ett jobb som passar alla, men för den som älskar att fotografera och har en bra hand med barn, är det en spännande och mycket givande utmaning. Man kan arbeta som anställd via ett större företag, vilket är en fördel då man kan fokusera på själva fotograferandet, medan någon annan sköter allt det praktiska, som att lägga in bilderna på en hemsida och meddela föräldrar att de kan logga in där för att beställa och sedan skicka ut beställningar, besvara frågor och hantera returer. Som anställd är det bara du och din kamera (och allt utrustning), sedan kommer lönen in på kontot.
Å andra sidan har du som anställd en hel del ramar att förhålla dig till. Som egenföretagare är du mycket friare i ditt arbete och ditt uttryckssätt. Förvisso kan det vara lite trixigare att jaga kunder, men å andra sidan kan du erbjuda dem något annat än vad de etablerade företagen gör. Till exempel kan du välja att inte bara ta ett klassiskt gruppfoto, utan att göra de enskilda fotografierna mer personliga. Trots allt är de vanligen rätt uppställda, med barnet mot en neutral bakgrund, i bästa fall leende mot kameran. Som fri fotograf kan du välja att istället följa barnen och fotografera dem under pågående lek och aktivitet. Då kan du fånga det som gör varje barn unikt och samtidigt kan du fotografera lite för förskolans räkning och fånga alla de där detaljerna som utmärker en förskola och ett förskolebarns vardags. Det är namnlappar i jackorna för att veta vad som tillhör vem (hemskt praktiskt), krokarna och lådorna i hallen där alla hänger sina kläder, gummistövlarna som står på rad, filtarna vid vilan och muggarna vid utemellanmålet, vagnarna till utflykten, det kreativa och pedagogiska materialet och förstås utegården med alla dess leksaker och ungar in action.
Som barnfotograf behöver du vara utrustad med tålamod, ett öga för situationen och en flexibilitet. Det är inte som med en vuxen som gör precis det du säger, utan här kan behövas lite olika trix utifrån barnets personlighet och ålder. Det blyga barnet kan lite försiktigt lockas till skratt, det busiga barnet som inte vill sitta still kan man få dit man vill med humor och lekfullhet (och lite vänlig bestämdhet). Att fotografera ett gäng femtonåringar som uppger låtsasnamn är en helt annan utmaning än att få tjugotvå sexåringar att titta in i kameran. I det förstnämnda fallet kan du be läraren eller ett pålitligt skolbarn att korrekturläsa namnlistan och i sistnämnda fallet kan du behöva ta hjälp av en lärare som står bakom dig och gör något lagom skojigt så att barnen ser åt rätt håll.